NU var det väldigt länge sedan det skrevs här! så här kommer en uppdatering av hur livet lever med oss. Efter min sjukhus vecka blev jag sjukskriven 3 v och med en klapp på axeln fick veta att jag nog blev tvungen att äta waran resten av mitt liv, eller som doktorn sa- vi tar år för år.... jag skulle kunna jobba som vanligt och träna som vanligt, vilket visade sig vara en utopi!!
Jag orkade ingenting! och dessutom blev jag tvungen att sluta med både bromsmedicinerna som allt anti inflamatoriska piller, vilket självklart ledde till mera värk! dessutom har det bara fortsatt med prover för både det ena som det andra..... inte så bra för hjärtat! till slut sa min kropp ifrån och jag började få svårt att andas och blev yr. Fick en tid hos läkare som skickade mig till psyket. Där fick jag träffa bra läkare och berättade att jag gått in i väggen- fått panik ångest eller vad det nu kallas! rätt och slätt jag har mått( mår) pyton!! Men tur att jag har underbara människor runt om mig och att jag får hjälp med mediciner för att få sova och att kunna gå ut!
Det som håller mig uppe är mitt första och helt underbara barnbarn Niko! att få känna sig behövd är en lisa för själen för mig, och det känner jag mig som mormor till en söt kille med stor röst och massor av bubbel i magen! OCH även familj och vänner som själper mig genom dagen.
Jag har länge funderat på varför alla är såå rädda för att berätta att man mår dåligt? jag har nära och kära och vänner och bekanta som har eller är mitt inne i en svår period och som inte vill att folk sak få veta.....
Jag väljer därför att berätta att jag äter både medicin och får terapi för att åter igen kunna känna livsglädje!
ps ) Dessutom tror jag att jag nog gått in i klimakteriet.....åtminstonde har min klimat anläggning lagt av!! Men det är väl ok när man är mormor!
Kramar till er alla och en extra kram till er som har det jobbigt! jag vet hur det är! Annika
